Varför kör man en Ironbuttkörning?

[Hampe]

Upprinnelsen till denna tråd vare att jag såg att vår vinterkörning uppe på Nordkalotten hade uppmärksammats i tråden "Idag".

Först försökte jag svara där, men det hela svällde ut - och blev dessutom personligt på kuppen.
Mer personligt än jag brukar vara på nätet, faktiskt - men var passar det bättre att vara personlig, än på "Sveriges trevligaste forum"...?

Jokern riktade en direkt fråga, men även andra undrar - och detta är ingen upptakt till något tjafs eller flame war, absolut inte. Frågan är intressant, och kräver rätt mycket rannsakande att svara på.

@Hampe:

Jag måste bara fråga :VARFÖR???

Det är ju en sju in i helsike kall runda och all kredit till er som gör detta...
Men jag är nog en mes för såna körningar..
Hatten av för dig, men igen : VARFÖR??

Först måste vi backa frågan lite, från att omfatta Ironbuttkörning på Nordkalotten vintertid, till alldeles normala Ironbuttkörningar - varför gör man det?
...och sedan skall vi direkt erkänna att jag inte har en aning kring varför "man" gör det.
Däremot vet jag varför jag gör det.

Jag har kört MC sedan jag var 16. Började med en Penton Six-Days på crossbana och övningskörning, en hoj som gav mig massa problem. Bara 4år gammal när jag köpte den, men tvärslut och ramsned redan från start. Blev inte bättre av att jag körde den...
Kompletterade med en Honda XL 125 när jag fick körkortet, och körde groteska mil med denna hoj.
Helt bizarra sträckor. Efter 6 månader kraschade jag bort hela instrumenteringen. Då stod miltalet på 3.500 mil... Den hojen gick det dubbla innan jag lämnade den.
Men, jag försökte bygga om den till endurohoj också!
Yoshimuratrim inom 124cc gränsen när andra gjorde det enkelt för sig och borrade till 138cc eller rent av fodrade om och nådde 148cc.
Jag höll fast vid "rätt" cylindervolym, lät Kenneth Sand på dåvarande Honda Service porta toppen, större förgasare - allt, allt, allt. Helt i onödan.
En XL 125a kan aldrig bli en riktig endurohoj trots trim, Konidämpare från Steve Tell och massiv lättnibg av hojen.
Jag gjorde ett par starter, men det var ett jädra slit.
Jag lyckades bannemig placera mig och ta poäng på en SM-start uppe i Västerås, men det berodde mer på att det var en vintertävling med massa snö i spåren - något som gynnade den... ...milda kraftutvecklingen hos fyrtaktaren.
...plus då att jag inte visste bättre, förstås.

Men det blev mer tävlande - nu på en ny Husqvarna WR 125. Jag hade fruktansvärt kul som tonåring, och hann tillochmed skaffa mig en landsvägshoj också, för långturerna runt om i riket.
En MZ 125a - ful som stryk i en tidsera när krom, candy och flake var ett måste för att vara inne.
MZan hade dock potential! Den gick att trimma rejält!!!
Tyvärr handikappad mot Zundapparna mellan rödljusen eftersom den bara var 4-växlad med en dessutom rätt osamarbetsvillig växellåda, men jag tog dem i toppfarten!
...eller möjligen hade dom självbevarelsedrift nog att släppa av över 120.
Inte jag! Alltså "vann" jag. I min värld.

3 stycken 125or avverkade under en hektisk tonårsperiod. Jag måste haft rika föräldrar?
Ja, och nej. Jag finansierade motorcykeleriet själv med pengar jag sparat eftersom jag sommarjobbat sedan jag var 12, och när det kostsamma tävlandet tog fart så hoppade jag helt enkelt av gymnasiet och började jobba istället. Dag och natt, samt alla helger jag inte tävlade.
"Less than happy" kan man säga att mina föräldrar var...

Karusellen fortsatte i nästan 10 år. Jag skrev "enduro" förut, men detta var på den gamla svartvita tiden när sporten fortfarande hette "Tillförlitlighet". Jag fuskade i cross utan speciell framgång - för tradigt att köra runt runt runt, jag tog ut RR-licens och körde debutantklass, jag burkade i sidvagnscross med om möjligt ändå mindre framgång än på solomaskin, och jag körde gata.
Helvitte vad jag körde gata. För att det var roligt.
Jag förälskade mig i det som då hette Jugoslavien och var nere flera somrar på raken.
Alltid med en minnesvärd hemresa i bagaget - dröjde mig kvar liite för länge, träffade någon schysst tjej jag vill vara med någon dag extra, hittade någon ny ö att upptäcka, nya bergskammar att plöja igenom - alltid en vansinnes sträckkörning hem för att hinna till nytt jobb, eller gammalt jobb, eller uppställningen på kadettskolan eller what ever.
Alltid hemresorna som var roligast! Shit vad jag har kört genom Europa.

När jag träffade det som skulle bli min fru så var det med hojen, och det var alldeles naturligt att ta samma hoj upp till Östersund för att blir presenterad för hennes släkt. En påsk...
Visserligen en sen påsk, men ändå.

Sedan minskade det ner med MC-körandet. Min flickvän, och sedermera hustru hade en egen tävlingskarrär igång, och det var ärligt talat mer stimulerande att coacha henne, och sköta markservicen, än att hela tiden gå skadad när det var dags för de avgörande tävlingarna på MC.
...å dessutom tjäna hon pengar på sin sport.
Hon drev ett företag i branschen, jag var delaktig där, och var dessutom egenföretagare på annat håll.

Ingen plats för att tävla på MC, alltså.
Inget utrymme att hoppa på kryckor i någon av verksamheterna, heller.
Jag började rida själv, tävlade hoppning, och senare även fälttävlan på låg nivå, något som i mångt och mycket liknar just enduro. Dock ingår dressyr som ett av delmomenten, och hur jävla trist är inte det...?

Trots det - jag har några rosetter och plaketter även i dessa dicipliner.

Hojarna fanns kvar i lite olika uthus och skjul, och det hände att jag tog fram dem och körde en sväng - men i takt med att något gick sönder som var för jobbigt att laga på en eftermiddag så var dom ståendes, en efter en. Trist, menar trivdes ändå.
Varför skall man köra hoj om man inte kan tävla?

Den "nya" endurosporten med våldsamt mycket fler deltagare, hårdare slitage på sträckorna, fler varvlopp som stadionenduro på Gelleråsen, Ränneslätt och Stångebro tilltalade mig föga.
Jag var uppvuxen i den gamla T-sporten med trånga tighta spår, bottenlösa surhål, tidkort och transportsträckor man näranog frös i bitar på. Den enduron gillade jag, men jag saknade inte motorcyklarna. Trodde jag.

Plötsligt en dag 2005 exploderar jag.
Jag hade köpt en "Vi Bilägare" för att kolla ett test av extraljus, men blev helt förhäxad av ett reportage kring en Ironbuttkörning som Vi Bilägare hade varit med om över i Finland.
Det klart som fan att det måste finnas en Amerikansk organisation som certifierad och ställer ut diplom för det som andra kallar "vansinneskörningar"! Logiskt!

Plötsligt brann det i mig. Här fanns ju incitamentet att börja köra igen!
Sure, Bike hade arrangerat några illegalrace som "Jotunheimen runt" med start och mål i Charlottenberg, och dessutom en - som jag fattade först i efterhand, ripoff på Ironbutt Rally med start i Stockholm och mål i Helsingfors, med poäng för besök på avsides lokationer, men där måste man vara med i loopen för att bli inbjuden. Här kunde jag köra när jag ville!

Den vintern gick åt till att sätta ihop ett av mina gamla ras, och jag körde som aldrig förr.
Inte någon IBA-körning, men det var hela tiden målet med mitt nyvaknade intresse.
Jag sålde den XT 550 jag satt ihop, köpte en lite modernare Kawasaki Kl 650 B Tengai - och lastade upp den 17åriga sonen tillsammans med tält, packning, sovsäckar, liggunderlag - allt allt allt, och drog till det som numera hette Kroatien. På en Tengai.

2008 blev det en godkänd Ironbuttkörning på Kawasakin, och denna körning råkade bli den första IBA-körning som den nybildade Ironbutt Association här i Sverige godkände. First issue!
Åtskilliga svenskar hade hunnit bli certifierade av både USA och Finland innan mig, men det är fortfarande så att min körning är IBA Sveriges första.

Och det har blivit många fler sedan dess. Jag har över 20 godkända körningar nu, och bara 2015 vart det 9 körningar, eftersom jag jagar en Mileeaterdistans som kräver ny körning varje månad under ett helt år.

Så därför kör jag Ironbuttkörningar. Det skänker mig en utmaning. En enkel SaddleSore 1000 är fortfarande spännande och rolig - och kan varieras på hur många sätt som helst.
Det är absolut inga tävlingar, men för mig som är så beroende av referenser och benchmarking för att trigga nerven i körningen så är det perfekt.
Jag kan känna spänning och utmaning utan att behöva köra som en jäkla blådåre - något som jag alltid gjort förr om åren, och tyvärr fortfarande gör när det inte ligger IBA-ramar kring min körning.

Jag njuter av att planera körningarna, förbereda mig, genomföra dem - och surfar som genom sammet efter en genomförd körning. Det är en njutning utan dess like.
De poängrallyn jag genomfört är dubbelt upp av allt det ovan, och lite till.
Sheer joy!

Fortsättning följer!

[Nysse]

mera!

[Fibern]

Tack för den storyn Hampe.
Där tror jag vi fick veta en hel del om en motorcykelmans liv.

[JanneBoj]

Superintressant läsning

[Ivar]

Mycket interessant läsning.
Håppas vi möts på vägarna non gång.
Tack för att du berettar

[Ralf-FIN]

Intressant läsning och tack för att du delar med dig

Att det ger dig "Sheer joy" betyder ju bara att du har hittat rätt

Fast det då inte är IBA körningar utan vanliga utflykter, så får jag nog tillstå att jag gillar ganska starkt själva reseplanerandet och förberedandet jag med.

[Jokern]

Tack för svaret, Hampe
Mycket bra skrevet och rolig läsning, tycker jag

Här har vi då Hampe på en IRONBUT runda
" onclick="window.open(this.href);return false;

[Stefan]

Hampe, TACK för en mycket intressant liten novell, på sitt sätt ett epos

Kul att få en inblick i vad som driver er som gillar just den formen För 30 år sedan, kanske man varit intresserad, numera är 72 mil i Norge en rejäl munsbit i sig

Mycket kul att läsa om din karriär och historik med MC Extra +1 för välskrivet och väl läsbart

[Peter]

Det är alltid kul att läsa hur "extremkörarna" bär sig åt.
Mycket kul och intressant läsning

[Hampe]

Ja, jädrar...
Det blev änna personligt det.

Och mer följer.

Jag är alltså ganska vrickad från start. Gillar långkörningar, gillar köra fort, gillar hoppa långt, gillar att vada med hojen där andra säger att man inte kan komma över.

Ironbuttkörningarna vrider på perspektivet, plötsligt är inte snabbt det allra viktigare längre.
"Effektivt" är viktigare - välplanerade stopp med minimalt flaxande på.
Tanka, betala, kolla hojen, pissa, jogga igenom kroppen, rätta till något i klädseln - också iväg igen.
Stämma av med navigatorn - överensstämde stoppet med plan?
Tog jag in någon minut jag kan använda senare? Behöver jag ha ändå bättre disciplin på nästa stopp?

IBA-körningar lägger en ram kring min körning, sätter ett tak för excesserna.
Jag är inte 25 längre - mina reflexer borde ha blivit sämre. Det allvarliga är nog att jag inte upplever det så, men jag VET att det måste vara på det viset.
Jag kan inte ligga och hårdköra på 95% av min kapacitet längre - dels för att jag inte vet vad min kapacitet är längre, och dels för att jag vet att jag är skörare i kroppen.
Nästa problem är att läkningstiden är bra mycket längre nu som medelålders, och dessutom satsar inte la-la-Landstingsvården fullt ut på att återställa en skadad 55-åring längre.
Det är alltså mycket större risk att en krasch nuförtiden lämnar nig med bestående men, jämfört med när jag var yngre.

Men om man ändå vill tävla...?
Ironbuttkörningar är inga tävlingar. Det hamras in från start. "This is not a race".
Visst.
Men tävlar inte mot någon annan, det är sant. Men, utmaningen, distansen, uppdraget som skall lösas - den skoningslösa Zumun på styret - det ger mig en stimulansen jag behöver för att tycka att varje kilometer är rolig. Fortfarande!
Efter 40 år med MC-kort så är jag fortfarande körkåt.

Och IBA-körningarna har mycket stor del i det. Jag kör grusäventyr och sådant, och hinner jag höra på radion på morgonen att det är stopp i trafiken så tar jag gärna hojen till jobbet.

Men jag är ingen åka runt och sniffa på blommor-typ. Har aldrig varit.
Gillar inte att köra i grupp, gillar inte att använda hojen för att åka och fika, gillar inte att behöva vänta medans andra röker, tankar, rättar till packning eller Gud vet vad.

Jag vill köra. Köra Satan!

Det är INTE något elitistiskt 'jag är bättre än någon annan'-trams som döljer sig här - tvärtom!
Det är en brist hos mig, detta autistiska draget som slår klorna i mig när jag kommer upp på en hoj:
Jag är väl hyfsat trevlig och kommunikabel till vardags, men jag blir en jädra savant när jag kommer upp på en MC.

Jag har ingen telefon kopplad när jag kör, ingen interkom. Det är jag och hojen.
När jag någon gång har följe någonstans med mina vänner DD och BB så blinkar signalen blå från deras hjälmkanter, eller också lyssnar dom på någon ljudbok eller något dokumentärprogram nedladdat från...
...ja, var tusan man nu laddar ner grejer...?

Skitsamma - dom trivs med sitt och jag trivs med mitt. Dom gånger jag försöker teckna något till dem så tittar dom bara storögt på mig, och snackar sinsemellan kring vad jag kan tänkas mena.

Hur som helst, jag kör helst själv i vilket fall, och mina Ironbuttkörningar är ett slags andningshål i vardagen. Jag är ett med hojen, kan inte ta emot samtal och hustrun vet hur länge jag kommer att vara borta. Det är total och egoistisk frihet. Me, myself and I.

Mina nära vet att att jag inte lär höra av mig under dygnet, och jag kan låta mina tankar löpa iväg lååångt bortanför vardagens staket, gränser och hinder.
Det är sagolikt uppfriskande att få vara alldeles ostörd med sig själv medans milen tickar in under hjulen. "Meditation in motion" brukar jag kalla det, och jag har hört liknade kommentarer från andra som kör mycket IBA-distanser.

Men, är det lagligt?
Är det ens lagligt att ha det så bra, att köra så långt?
Japp, det är det. Allting utgår från något som är på utdöende: eget ansvar.
Du svarar för din egen körning, eget välbefinnande och andras säkerhet.
Ofta så hör man folk som ifrågasätter IBA-konceptet referera till yrkestrafikens arbetstidsregler - men dom är just det: arbetstidsregler.
Dom är till för att förhindra illojal konkurrens mellan företag, och mellan chaufförer inom samma företag.
Dom är till för att skydda en chaufför från att tvingas arbeta mer än han känner sig lämpad för - eller borde vara. Tyvärr har dagens arbetstidsregler för yrkestrafiken mycket lite med trafiksäkerhet att göra.
Jag vet, jag har levt i branschen under 30 år nu, och sett mycket skit som hade fungerat bättre utan tvingade regler.
Och idag, med klonade förarkort så har arbetstidsreglerna för yrkestrafiken spelat ut sin roll.
Bara den som försöker vara laglydig och göra rätt åker dit...

Det är fullt lagligt att jobba full dag på kontoret, köra hem, lasta barn och köra vidare hela kvällen till fjällstugan. Otränad som förare rent generellt, ovan vid halt underlag, ovan vid taklast - ovan vid det man företar sig. Lagligt. Lämpligt?
Vi vet alla svaret på det.

Mn Ironbuttkörningar, är det lämpligt?
Nej.
Det kan man inte säga. Jag kan inte rekommendera det.
Inte till någon som frågar mig om dom borde göra en Ironbuttkörning.
Det måste komma inifrån. Man måste ha den där upptäckarglädjen, man måste vilja flytta på gränser, man måste trivas med att vara långt, långt utanför sin komfortzon.

Det är farligt med IBA-körningar!
Alla vet att detta med att vända på dygnet, hatta runt med måltider och att dessutom utföra en krävande uppgift samtidigt - kanske rent av med upprepade adrenalinpåslag är skadligt för kroppen och ger matsmältningsstörningar, blodsockerstörningar som rent av kan trigga igång diabetes, stör organismens normala återhämtning och rubbar kroppens balans flera dygn efter en körning.

...å ändå så gör man det.
Det ger mer än vad det tar - trots att jag nog kan räkna med att mina hittills varande IBA-mil har skalat av några år från min förväntade livslängd.


Självklart finns det fler faror - det är svårt att undvika att köra i mörker när man gör en IBA-körning, och lyckas man på något vis ändå undvika det, ja då har man troligen kört i både gryning och skymning istället...
Köra i mörker i Norden innebär också att man utsätter sig för en hög andel onyktra mottrafikanter.
Efter några körningar så lär man sig att se tecknen, och man förfäras över hur vanligt fyllkörning är på landet, på helger, på kvällar och nätter.
Man har stora chanser att tvingas köra i regn. Alldeles oavsett vad det är för väder där man startar, så är chansen överväldigande att det blir regn någonstans längs sträckan - eftersom man rör sig över sp stora geografiska områden.
Somliga tycker genuint illa om att köra i regn, och blir påtagligt sämre förare där dom sitter och kurar ihop sig.
Eftersom ni redan dömt ut mig som ett freak så kan jag meddela att jag gillar att köra i regn.
Jag verkligen gillar det. Det ger mig ytterligare en dimension i körningen, mer saker att hålla reda på, fler grejer som måste klaffa. Det är besvärligt med dokumentationen som måste hållas torr och läslig, det är påfrestande när något i klädseln inte lirar som det skall, det är krävande körning om man har fel sorts däcksutrustning - men på något perverst sätt ändå skönt att köra i regn.

...och ja, sedan har vi det där med trötthet. Att tappa skärpan i körningen. Att inte vara på topp.
Tillåts inte! Det är banne mig dödstraff på sådant!

Det märkliga är att när man ställer några motfrågor till de som ifrågasätter hur man kan hålla på med det man gör så får man ganska likalydande svar:

"Men du, har du dygnat någon gång?"
Huh?

"Ja, alltså dygnat - varit vaken ett helt dygn för att se hur kroppen reagerar?"
Nej, herregud - aldrig. Varför skulle jag vilja det?

"Nyfikenhet...? Få veta vad som finns på andra sidan av den där mörka sammetsgardinen...?"
Nej, absolut inte.

"Åkay - om jag säger att jag varit vaken 48 timmar, frivilligt - bara för att få se hur kroppen reagerar, vad säger du då?"
Sjukt! Helt sjukt ju!

"Okay, det tycker du utifrån din värld och dina erfarenheter. Kan du förstå att andra har annan bakgrund eller vill upptäcka andra saker än du själv?"

Tyvärr är det ofta denna sortens människor som har svårt att acceptera att alla inte är stöpta i samma form. Dom sätter passarspetsen i sig själva och sina erfarenheter, och allt som hamnar utanför cirkeln som ritas upp fördöms som varande... ...ja, låt oss stanna vid "olämpligt".

Något annat man får i ansiktet är att "jag gjorde minsann en Ironbuttkörning, och jag var komplett livsfarlig de sista 30 milen".

Hoppsan? När gjorde du den körningen?

"Ja alltså - jag inte lämnat in några papper eller så, jag visste inte ens att Ironbutt fanns då."

Berätta mer, säger jag - och nu brukar det följa en standardhistoria som inte skiljer mycket från person till person:



Forts.

[Ivar]

Det är ju fantastisk bra skrevet och jag är bara tacksam för att du delar med deg i din värd.
Det finns tydligen olika anledninger varför man gör en ironbutt. Har familj i Norge så min längste sträkka på hoj är 1200km. Haugesund,Kristiansand,Oslo och sen Stockholm
Skulle gärna provat på en riktig organiserat IBA men det är ju kul att komma till ett mål och inte hem igen bara som Skye var inne på
Väntar med längtan till fortsättningen.

[Hampe]

Ja, standardstoryn alltså:


"Jag var nere på Rivieran/Spanien/Kroatien med mina kompisar när brorsan fick tag på mig och berättade att verkstaden hemma brunnit ner/min fru varit otrogen på en fest/att pappa fått en infarkt och att jag måste skynda mig hem.

Jag rev ihop mina grejer och körde allt vad jag kunde, det var 200 i snitt på Autobahn(ett uttryck som jag hatar f.ö.) det ösregnade och jag skulle egentligen tagit in på ett hotell men alla var fulla/ingen ville ta emot mig/dom pratade bara tyska/mitt kort fungerade inte så jag blev förbannad och körde hela vägen hem i ett sträck. Jag minns ingenting från det jag kom in i Sverige och jag var helt livsfarlig under de sista 30 milen."

Jag har hört åtskilliga sådana här hard-luck stories, och jag kan bara säga att dom är allt annat än Ironbuttkörningar. Kanske håller dom sig inom 24 timmar, kanske stämmer distansen - men det är fan ingen Ironbuttkörning!

Man har startat oförberedd och utan planering, man har kört i affekt och utan sans och balans, man har inte lyssnat till kroppens signaler och man har inte respekterat när nog är nog.

Typexempel på en körning som går på tvärs med allt det vi står för, och en körning som aldrig skulle godkännas om den presenterad med underlag för våra certifierare.

Ironbuttkörningar handlar inte om att pina sig till att vara vaken så länge som möjligt medans man krampaktigt håller sig fast i ett styre.
Tvärt om, faktiskt.
"Safe long distance motorcycle riding" handlar om aktiv, medveten körning, att lära känna sig själv, att ge akt på sina medtrafikanter lika väl som på sig själv och att inte utsätta sig eller andra för onödiga risker.

IBA följer och söker den forskning som finns i ämnet, och en medlem och forskare i ämnet har skrivit en intressant artikel i ämnet, riktad direkt mot det vi sysslar med:
http://members.triton.net/vandenbe/Fati ... ouring.pdf" onclick="window.open(this.href);return false;

Alla är inte stöpta i samma form, och jag kan inte oreserverat rekommendera en IBA-körning till alla och en var. Är man en upptäckare som gillar att gå vilse ibland så kanske det passar att pröva på - men det är stor risk att man fastnar och sugs in i malströmmen av mer och mer mil, i allt tokigare sammanhang.

...vilket osökt får oss tillbaka till utsprunsgfrågan: Varför?
Varför kör man en Ironbuttkörning mitt i smällkalla vinter, norr om jävla Polcirkeln?

Tja, allt jag skrivit ovan funkar som anledning - men vinter, snö och 'norr om polcirkeln' funkar som "Extra allt" för mig och några få andra.

Det är en sådan sjuhelvetes utmaning, så mycket som måste fungera tillsammans, så mycket som måste klaffa, så mycket som kan gå fel.

Jag har inga problem rent körmässigt med att fara runt med hoj på is, i snö och snödrev. Det är hur kul som helst. Jag körde 125 på vintern, och har bara fortsatt på det viset.
När man körde Enduro så hände det ibland att man vid tävlingens start låg under -25 som var Svemos gräns för tävlande. Då sköt tävlingsledningen upp starten i en timme, och sedan bestämde Martin Holm att "nu är temperaturen -24 så nu kör vi."
Ba' så ba'.

Baxa runt en gammal K1100 ex snuthoj är kanske lite oväntat, men jag har inga problem med stora hojar. Jag har tidigare kört Ironbuttkörning på vintern från Nordkapp och ner till södra Finland på en SD1 Varadero - inga problem.

Det här är ingen körning man behövde plåga sig igenom. Det var kul hela varvet runt.
Intensiv snöstorm upp mot Mageröya, från Olderfjord och hela vägen ut mot Nordkappsön.
Tuff körning i snödrevet, absolut - men kul när man vet att det är ett lokalt väder som stannar där och inte drar in över land och hänger kvar hela natten.
Jag kan ärligt säga att jag inte frös något under dygnet. Jag kände kyla, men kunde hela tiden hantera det. Det var otroligt hårt när vi kom ut från under molntäcket nära Polcirkeln och kylan bara drämde till och rörde sig kring 30 minusgrader, men vi visste att vi skulle vända upp tillbaka igen in under det skyddande molntäcket igen så - som sagt; hanterbart.

Varför bestiger man berg, varför utforskar man grottor, varför fridyker man till sanslösa djup?
Jag har nog en liten aning kring "varför", men jag måste säga att i mitt fall så är det roligt också.
Varje kilometer var kul, en njutning.
Denna gången också.

Jag längtar redan efter nästa körning, i Februari.
Det kommer jag att försöka få en gammal dröm att gå i uppfyllelse:
Avsluta en Ironbuttkörning med att börja skotta iordning en bra bivack, resa tältet på Primustreffen i Bjoneroa, grilla några korvar med folket där och sedan krypa in i sovsäck och tält och bara njuta när sömnen övermannar en.



Hampe

[Stefan]

Jaa du Hampe, alla är vi olika, men till var och en efter tycke och smak tycker jag funkar bäst, att det alltså är den resandes ensak hur man gillar bäst att köra hoj

Alldeles oavsett min egen inställning till att personligen göra det, så måste jag säga att du beskriver din känsla och motivation på ett alldeles fantastiskt bar sätt Fem pennor för en mycket underhållande och faktiskt förklarande beskrivning med ett bra språk och lättsamt att läsa.

Tack för det Och, jag kan faktiskt förstå utmaningen på ett annat sätt nu.

[Peter]

Mycket intressant att läsa.
Jag provade ju på detta i somras på väg till xl-träffen och jag förstår hur du tänker.
Man satt i sin bubbla och bara körde. Det gick så mycket lättare än vad jag kunde föreställa mig.
Jag gillar också utmaningar, dock på en lite lägre nivå.
Det har väl alltid funnits s,k "galningar" Det var väl nån som cyklade ner till Nepal och sen besteg Mount Everest utan syrgas och sen cyklade hem igen. Man måste ju testa vad man går för
Men fortsätt att skriv om dina äventyr Hampe. Jag tror du har en trogen läseskara

[Stensi]

Hampe, om du slutar köra mc så borde du skriva, skriva om allt möjligt. Du har verkligen fångat oss läsare i dina berättelser.

Jag har inte kört Ironbutt, men vet efter många gånger i regn, och långs distanser i kyla, att det är nått speciellt med den tanken om målet, distansen, planera stopp, m.m.

Jag vill prova det en gång, det är säkert. Kanske inför nån träff, så som Skye gjorde.

Har du mera historier?

[rolfmm]

Tack för mycket intressant läsning Hampe. (Du har en mycket "god penn" )
Jag har faktiskt aldrig undrat varför man kör Ironbutt - eller vill åka 140 km/t på skidor, eller simma över den Engelska kanalen, eller bestiga Mt. Everest. Det är en konkurrens, och konkurrenten är dig själv. - Men Ironbuttkörning på vintern, norr om Polcirkeln, i snöstorm ??
Jag vill inte pröva nåt av det, men jag gillar läsa om det

[Bønne]

Hej, jeg vil da også gerne give min version af svaret på Jokerns spørgsmål. Jeg har en lidt anden indgangsvinkel til ”hvorfor kører du Iron Butt” end Hampe har. Jeg er ikke konkurencemenneske på samme måde som Hampe, men kan godt lide at give mig selv udfordringer. Samtidig foretrækker jeg at være velforberedt og have kontrol over hvad jeg foretager mig.

Jeg tog kørekort i november/december 1981 (ja, jeg startede faktisk som ”vinterkører” allerede dér; til køreprøve i frostvejr ), og købte en brugt Honda CB 750 K7, men begyndte først at køre rigtigt da det blev forår, marts/april `82.

Allerede i maj måned blev jeg så inviteret med til Formel 1 løb på Zolder banen i Belgien (i øvrigt den weekend hvor Gilles Villeneuve kørte galt og blev dræbt under træningen… lige ud for hvor jeg stod indenfor hegnet!). Min fars lillebror havde kørt motorcykel i mange år, en del forskellige Triumph, men købte så en ny 3-cylindret Yamaha XS750 sidst i `70´erne, som han kørte Europa tyndt på i de efterfølgende år. Han mente jeg lige så godt kunne lære det først som sidst, så jeg var velkommen til at tage med ham og en af hans kammerater på Kawasaki Z900, til Belgien; vi endte så med at blive to på hver cykel (nogle kammerater), plus oppakning.

Så vi kørte hjemmefra torsdag aften og kørte så langt ned i Tyskland som vi nu gad, lagde os til at sove på nogle bænke på en rasteplads, stod op kl. 8 (da det begyndte at regne ), pakkede sammen og kørte videre til Belgien. Hjemturen startede efter løbet om søndagen, ved 17-tiden, og vi kørte hjem i ét stræk, da vi skulle på arbejde mandag morgen!, hvilket jeg selvfølgelig ikke kom… noget af en ilddåb, men også noget at tænke over! Min personlige konklusion blev, at det havde været fedt at køre langt (det var det jo for mig på det tidspunkt)… men planlægningen var for dårlig; for meget ”vi kører bare, det går nok!” og risikofaktoren dermed for stor!

Nogle år efter begyndte jeg at køre sommerferieture sydpå, nu på Honda CB 900 Bol d`or. Første gang sammen med en kammerat, også på 900 Bol d`or, vi sluttede med at køre hjem fra Mulhouse i Frankrig i ét stræk, men denne gang var jeg mere frisk, vi havde ikke drukket os i hegnet aftenen før og vi havde sovet godt, så det gik rimeligt. De efterfølgende år kørte jeg alene med min kæreste bagpå og mødtes så med vores kammerater dernede, typisk Italien/Sydfrankrig. Et år skulle vi mødes med et par til et træf i Østrig, men da vi ikke kunne få fri fra job, kørte vi fredag efter fyraften. Vi gjorde så det at når jeg blev træt, holdt vi ind på en rasteplads, hvor jeg så sov en times tid og kørte så videre, min kæreste havde det med at sidde og sove bagpå, så hun ”hold vagt” mens jeg sov . Vi ankom til træffet midt på eftermiddagen lørdag, rimelig friske, men med mange timers rejsetid bag os, heller ikke nogen optimal løsning.

I `90 var vi i Scotland og besøge min kærestes svoger, der arbejdede i Edinburgh på det tidspunkt, nu igen på Honda CB 750 K7 (jeg var ikke så glad for 900´en, som jeg havde været for min første K7´er, så da jeg i `88 faldt over en fin 750´er med kun 8000 km på tælleren, handlede jeg, det er i øvrigt den jeg stadig har ). Året efter kørte vi derop igen, denne gang for at køre Scotland rundt, første gang var vi mest i Edinburgh. Da det blev tid at vende næsen hjemad, kørte vi til Carlisle, hvor vi overnattede. Næste dag pakkede vi sammen og kørte til Felixstowe, hvor vi om aftenen tog færgen til Zeebrugge, en sejltur på 8 timer, som vi brugte til at sove i, vi lejede nogle ”flysæder” i et soverum. Ankommet veludhvilede til Zeebrugge, fortsatte vi hjem i ét stræk. En okay løsning, så skulle vi ikke tænke på at sove yderligere, men kunne koncentrere os om at køre, dog blev der nogle spisepauser ind imellem der tog noget tid, da det foregik på motorvejscaféer undervejs.

Året efter, i `92´, stod den på huskøb, senere blev min kæreste opgraderet til ”kone af første ægteskab” og der kom to børn til, så i de følgende år blev det ikke til de lange ture. Jeg kørte dog stadig på K7`eren til daglig, samt til træf o.lign. i Danmark og Sverige. (Min kone holdt senere op med at køre med på mc, pga. dårlig ryg).

I 2008 blev jeg udstationeret i Norge, på Mongstad (Statoils olieraffinaderi), nord for Bergen, hvilket gav mig muligheden for i foråret 2009, for første gang i mit liv at købe en helt ny motorcykel: Varadero´en. Efter den første uge (og 1000 km service), kørte jeg på den op gennem Sverige til Norge, jeg delte turen i to, da jeg jo ikke kendte cyklen rigtigt endnu. I løbet af foråret/sommeren kørte jeg en del rundt på Vestlandet og da jeg sidst i august skulle hjem for good, bestemte jeg mig for at genoptage min gamle passion og køre de ca. 1200 km i ét stræk, nu kendte jeg jo efterhånden cyklen. Jeg startede, godt udhvilet, tidligt om morgenen og var hjemme omkring 12 timer senere, en dejlig tur… og en fantastisk langturscykel!

I foråret 2010 blev jeg tilbudt 5 ugers arbejde på Tjeldbergodden, Statoils Methanol anlæg vest for Trondheim, også her tog jeg Varadero´en derop og delte turen i to, da det passede bedst. Da jeg skulle hjem igen, startede jeg kl. 6 om morgenen og kørte de 1250 km hjem i ét stræk uden problemer, til trods for at det øsregnede fra starten på Tjeldbergodden og til Svinesund, ca. 700 km .

På turene jeg kørte mens jeg boede i Norge, havde jeg gjort det til en vane altid at have brød, brunost, peanutbutter og vand i topboxen, så havde jeg altid mad og drikke til om morgenen og i løbet af dagen, aftensmaden spiste jeg på restaurant, café, grill eller lignende. På turene hjem til Danmark nøjedes jeg med det jeg havde i topboxen indtil jeg var hjemme. Jeg gjorde det, at når jeg tankede, startede jeg med at smøre kæden, dernæst tankede jeg, hvorefter jeg trak cyklen til side og spiste et stykke brød og drak noget vand, i alt ca. 15-20 min. … og så var det videre, 400-450 km .

Som sagt syntes jeg jo det havde været fedt at køre ”langt” hjem fra Belgien i `82, en fascination der hen ad vejen fik mig til at forsøge at forbedre min måde at køre langt på. Og selv om der nogle gange var langt imellem langturene, var lysten der stadig, og med tiden havde jeg nu fået udviklet min egen metode til at køre langt på en velforberedt, sikker og effektiv måde.

I efteråret 2010 købte jeg Africaneren, eller rettere, Africanerne, for faktisk købte jeg to, hvoraf kun den ene var registreret og ingen af dem kunne køre. Jeg skilte dem begge ad og startede forfra, og som bekendt fik jeg bygget én fantastisk vintercykel ud af dem. Men, på tanken af den ene sad der et klistermærke: ”Iron Butt Association - the world´s toughest motorcycle riders”… hvad var nu det for noget? Det havde jeg aldrig hørt om, men navnet lød interessant! Så jeg gik på nettet og søgte på ”Iron Butt”, og det blev det absolut ikke mindre interessant af; her var faktisk en verdensomspændende forening/klub af ligesindede; motorcyklister med en passion for at køre langt; velforberedte, effektivt og med sikkerheden som første prioritet. Også det med at skulle dokumentere turene lød spændende (det havde jeg jo ikke prøvet før), ikke kun for at få certifikatet, men også pga. udfordringen i at planlægge, udføre og dokumentere turen, så nogen senere kunne sidde ”over there” og ”aflæse” den ud fra min dokumentation.

Det måtte prøves! Ganske vist var min hidtil længste tur i ét stræk den på de 1250 km, men de sidste km op til 1610 afskrækkede mig ikke.

Efter jeg boede det år i Norge, var jeg blevet lidt lun på at se noget mere af landet, så i sommeren 2011 besluttede jeg mig for at køre til bl.a. Nordkapp, en oplagt mulighed for at prøve at køre en Iron Butt Ride. Jeg valgte derfor at køre op gennem Sverige, her kunne jeg holde en fornuftig gennemsnitsfart, og da jeg ville starte med at køre til Kirkeness, kunne jeg faktisk nå to-i-én Iron Butt Rides; første døgn en SaddleSore 1600K (1610+km på max. 24 timer), og næste dag videre til en BunBurner 2500K (2500+km på max. 36 timer). Det lykkedes over al forventning og begge Rides blev godkendt!

Sidenhen har jeg kørt, og fået godkendt, to SaddleSore 2000K (2000+km på max. 24 timer), en til Spanien i 2012 og en til Sydfrankrig i 2015, begge ifm. ”Varadero & Crosstourer Int. Meeting” (VCIM). Lige som Skye beskriver, har jeg det også bedst med at køre Iron Butt Rides hjemmefra og ud til en destination, f.eks. i forbindelse med ferie eller træf, og ikke bare køre ud og hjem igen kun for at køre den. Dog har jeg måtte erkende at skal jeg køre en BunBurner 2500K Gold (2500+km på max. 24 timer), så bliver det nok nødvendigt at gøre det på denne måde.

Jeg drømmer også om at køre en ”Mile Eater Silver” som den Hampe er i gang med, jeg skal bare finde det rigtige tidspunkt at starte på, der hvor jeg har muligheden for at køre én ride om måneden i 12 måneder. Og jeg kan godt sætte mig ind i at Hampe kører sin Januar-Ride nord for polarcirklen, tror det handler om udfordring. Har man kørt flere Iron Butt Rides, da ved man at man kan det, og så begynder man at søge nye udfordringer.

En udfordring kan være at køre Riden på en anden cykel, som amerikaneren jeg læste om i Iron Butt bladet der kørte en SaddleSore 1000 (1000+ miles på max. 24 timer, svarer til SaddleSore 1600K), på en én-cylindret 500 ccm Norton fra 1936… eller ham der i 65 års fødselsdagsgave til sig selv, kørte en Ultimate Coast to Coast to Coast (Key West i Florida til Prudhoe Bay i Alaska… og tilbage til Key West), 18426 km på 21 køredage, 23 dage i alt… på en Honda CBR 125 R

Så når man nu alligevel skal køre en SaddleSore 1600K i Januar, hvorfor så ikke køre den nord for Polarcirklen? Større udfordring findes vel næppe?

Min egen tanke er at den dag jeg kører efter en Mile Eater Silver, vil jeg skifte mellem mine tre cykler; Africa Twin´en om vinteren (SaddleSore 1600K), og CB 750´eren (også SaddleSore 1600K), og Varadero´en (SaddleSore 2000K og BunBurner 2500K Gold), om sommeren… men hvornår det bliver, det ved jeg ikke endnu…

[Hampe]

Trevlig läsning!
De tidigaste 900 Bol d'or var sannerligen trevligare att se på än att köra. Speciellt första årsmodellen var läskig efter några 100 mil hårdkörning: den hade "permanentsmorda" nylonbussningar som svingarmslagring, och körde man lite hårdare med hojen så deformerades dessa bussningar - med ett tidigt och rejält glapp som följd.
Alla hojar togs senare in på serviceåtgärd och fick plasttramset utbytt mot riktiga nållager, men riktigt högfartsstabila blev dom aldrig.

Du köpte en hoj med dekal på alltså...? Häftigt! Import från Tyskland?


Well well - jag har skrivit en riktig ride report på Arctic Butten, med bilder och allt.
Den som är intresserad kan läsa här:

http://forum.ironbutt.org/index.php?thr ... -2016.221/



Men, faktum är att jag hunnit med två Ironbuttkörningar sedan dess; Februari och Mars månad.
Mitt 12-månaders projekt är i hamn nu, med start i April 2015 så har jag gjort Ironbuttkörningar varje månad fram till och med mars.

Februarikörningen blev en vinterkörning det med!



Här klämde jag in besök på både Krystallrally och Primusträff, koll av en Blocket-hoj - och SaddleSore 1000, allt inom 24 timmar och med endast 3 minuter tillgodo när jag stämplade ut.

Kul körning!
RR här: http://forum.ironbutt.org/index.php?thr ... -1000.262/

och med mycket bilder:






Ha det gôtt i sommar - och starta våren så att ni verkligen får uppleva sommaren.
Årets första dödsolycka på MC har redan inträffat, och tyvärr visade det sig vara en mycket god vän till mig.
Erfarenhet, omdöme och mogen ålder är ingen garanti för att klara sig helskinnad i umgänget med andra trafikanter.
Vi måste vara flera snäpp bättre än alla vi omger oss med - det är ju alltid vi som får betala priset...




Hampe