Mustach-kampen, kampen mot Prostata-cancer

[Fibern]

Viagra har ingen effekt om inte lusten finns, så den får jag avstå tills vidare. Men både lust och förmåga återkommer så småningom när effekten av hormonerna avtagit.
Glömde ta med detta.

[Ralf-FIN]

Trevligt som vanligt att ta del av dina tankar och funderingar

Jag kan tro att saker och ting sätts i ett annat perspektiv då en hamnar att gå igenom såna här saker.

Goda nyheter denna gång också, så tummen upp för det

Kämpa på .. så ses vi snart.

[Stefan]

Trots allt goda nyheter, broder Härligt att höra Hoppas det fortsätter på det spåret och att vi ses igen i Storforsen

[Peter]

Då har du nåt gött att se fram mot när dom riktiga hormonerna hoppar fram igen
Skönt att hör att det det inte är bestående

[Fibern]

Mer tankar bakom en mustasch-fasad

Livet, vad bestämmer vi och vad har vi för val?

En hel del filosoferande blir det naturligtvis av att befinna sig i en sån här situation. Så här långt ifrån så kallad "full sysselsättning" har jag nog aldrig varit sedan modersmjölken. Då jag ser alla dessa människor som liksom jag själv har någon form av vårdbehov, växer frågan om jag tagit och tar livet för givet, eller sett det som något att vara rädd om.

Tror dessa tankar växer ju äldre man blir. I ungdomen var jag odödlig, det är jag fortfarande övertygad om. Bevis?? jamen jag lever ju fortfarande. Räcker inte det?
På hotellet här traskar människor in och ut i en ständig ström. Den ene i sämre skick än den andre. Och de flesta är både äldre och skröpligare än vad jag både är och känner mig. Till och med många yngre än jag är i sämre fysiskt skick. Och när jag sen ser barn som drabbats, då inser jag åter att visst har jag ändå haft tur. I oturen, kanske man kan säga.
Finns all anledning att vårda sig själv. Oavsett ålder.

Jag, du och alla andra är de enda som bestämmer hur vi vill leva. Somliga väljer det asketiska. Andra det materiella. En del väljer kärlek och lycka istället. Några så fysiskt nyttigt som bara går. Och en del skiter i det bara de är nöjda för dagen. Etc.
En medelväg och blandning av allt med betoning på ditt leverne, just din kropp, kanske är att fördra. Vi har bara en kropp och ett liv. Var rädd om det.
Själv valde jag att hålla konditionen uppe med måttligt motionerande, förutom mellan 1978 och 1985, då jag tävlade en hel del på skidor.

Allt kan vi inte gardera oss mot. Sjukdomar, och åkommor. Vi åldras olika på grund av vilka gener vi fått. Vi kunde inte välja dessa. Alltså föräldrar. Men vi kan banne mig välja hur vi vill leva.
Att leva sunt betyder inte att du ska avstå allt av det goda, bara välja det med måtta. Måttligt med motion. Nattsudd. Festande. Ätande.
Då klarar vi sjukdomar, åkommor och åldrande bättre.

Nu kan jag med 98% säkerhet säga att jag bara ska delta på träffen.
Efter denna vecka, som dessutom bara är 4 dagar, är det bara två veckor och två dagar som återstår och jag är fortfarande i rätt så god form. Kan inte tänka mig att det ska hinna hända så mycket värre saker under återstående tid här. Så ni kommer att få dras med mig i Storforsen. Lika mycket som med myggen, ni som nu gruvar över den saken.

På träffen kommer jag att berätta vad jag dessutom håller på med utöver behandling och "betydelselöst" mc-träffande.
Jag har möjligen kvar lite besvär med "avloppen" vid träffen, men det av så liten grad att det är överkomligt. Det finns ju bra skydd att tillgå. Och skulle någon av er råka ut för liknande någon gång, det är bättre att berätta, än att gå omkring och skämmas. Förståelsen för sånt här är större än vi tror.

Väl mött om fem veckor.

[Ralf-FIN]

Vettigt och hälsosamt att filosofera och för oss andra är det intressant att följa dina tankar. Din slutsats att måttlighet med allt är hälsosamt håller jag med om.

Här säger vi: "Fö mytje o fö liite stjömber allt!"

Priima nyhet att du kan nu med nästan säkerhet bekräfta att du kommer på träffen
Jag tror vi är många här som ser fram emot att träffa dig igen.

[Peter]

Så kloka ord Fibern
Det ska bli härligt att få träffa dig igen (och alla andra)

Skickat från luren

[Jokern]

Jag läser vart enda ord o är så glad över vad du skriver.
Du är en stålman
Det är nog som du säger: skäms inte för sjukdomen.
Den kommer alltid till fel person.
Vi synes snart broder Stål"Fibern"mannen


Skickat från min iPhone med Tapatalk

[Laffe]

Underbart att läsa allt du skriver broder Fibro! Jag gläder mig nåt alldeles enormt när du nästan 100% kan säga att vi får ses i Storforsen
Raka puckar och ärligt talat - det är alltid bästa alternativet!
Lycka till tough guy


"Man kör tills man är framme"
/ Lasse

[Stefan]

Härligt att läsa, Fibern Framför allt att det verkar gå bra med din rehabiliteriing

[Fibern]

Avslutande tankar bakom en mustasch-fasad

En som det kändes vid starten, superlång behandlingsperiod, är äntligen över. 7 veckor. 35 vardagar. Tiden har ändå gått fort, fortare än jag hade trott. Har ju haft en hel del för mig på sidan av själva behandlingen. Och tur är väl det. Människor runt omkring mig som gett mig stöd. Även ni kamrater här på forumet. Jag tackar alla.

Annars går ju tankarna hela tiden, som en driftsäker Honda-maskin, får jag väl säga. Naturligtvis återkommer tankarna med jämna mellanrum, om huruvida jag är fri från cancer för gott. Men nu så här efteråt vill jag inte hålla kvar den undran. Istället ägna mig åt vardagligare saker. Jag kommer att bli kontrollerad av medicinmän varje halvår ett tag framöver. Så nu tar jag inte ut något nederlag i förväg. Den frågan får finnas i det undermedvetna utan att påverka mitt dagliga leverne.

Visst påverkar en sådan här sjukdom ens medvetna. Medvetandet om hur lite som kan skilja mellan frisk och sjuk, liv och död. Jag tror att jag fått en lite mindre självklar attityd till min tillvaro. Kanske en liten släng av fatalism, utan att för den skull strunta i hur jag lever.
Jag får där återkoppla till min gode vän Ronny E:s sångtext; Alla ska vi en dag dö, men alla andra dagar ska vi det inte.

Med den devisen avslutar jag den här resan.
Tack alla för erat stöd under denna, en av mitt livs längsta "turer".

[Peter]

Härligt att höra broder.
Nu hoppas vi att detta är ett avslut på cancereländet! Ska bli riktigt kul att träffa dig igen.


Skickat från luren

[Jokern]

Skönt att det slut på det kapitel
Då önskar jag dig en fortsatt trevlig resa genom livet
En dansk kram till dig Fibern


Skickat från min iPhone med Tapatalk

[Laffe]

Jag gläder mig att det är överstökat nu @Fibern! Den enda vägen som leder någonstans nu är framåt, så fullt i maskin kapten - nu kör vi

[Fibern]

fullt i maskin kapten - nu kör vi

Hmmm...GIVAKT! menige Lars. General, om jag får be. tack.

[Laffe]

Naturligtvis @Fibern - vilket generalfel av mig Generellt brukar generaler generera respekt så -

[Ralf-FIN]

Roligt att läsa att det nu är över och förhoppningsvis för gott

Nu är det bara att se framåt och jag önskar en frisk och go fortsättning för dig.

Vi syns

[Stefan]

Gött att höra, mannen Ser fram kot att se dig igen Och, jag gillar verkligen Ronnys tankegång där, den tar jag till mig

All the best, man

[Fibern]

En liten uppdatering om min hälsa tolv veckor (tre månader) efter avslutad behandling.

Jag mår betydligt sämre nu än då vi hade träffen vid Storforsen. Jag vet ju inte hur, men skyller det mesta på strålbehandlingen.
Då, i slutet av densamma, fick jag hela tiden mer och mer besvär av biverkningar. Idag har vissa av dessa biverkningar i något fall ökat och i en del andra inte upphört helt.

Det värsta är morgnarna, eller när jag sovit minst 6 timmar. Då tvingas jag röra mig väldigt försiktigt och med små små bitar i taget. Lyfter jag till exempel ena benet för att vika undan täcket, då låser sig musklerna från mage till tår, i en massiv anspänning. Och om dessa muskelspänningar sitter i fler än ca 5 sekunder hugger kramp/er tag i lår eller vader. Varenda jävla morgon kämpar jag mot dessa plågor. Det tar mig ibland fem minuter att kunna sitta upp. Jag vet att risk för kramp ökar med åldern, men detta är onaturligt. Och när jag kontaktat Cancercentrum i Umeå, känner dom inte till någon sån biverkning.

Dessutom har jag fortfarande svettningar som jag misstänkt härrör från hormonbehandlingen. Men nu är jag osäker, då jag upptäckt att nästan varje gång jag sätter mig framför en dator, börjar svetten rinna från huvudet. Värst på jobbet, men där har också fem stora skärmar framför mig. Jag har kanske blivit strålöverkänslig. I så fall skyller jag det också på strålbehandlingen.

Urinblåsan har heller inte återfått normal funktion. Faktiskt har ingenting hänt med den sedan jag slutade i Umeå. Nada.
Pinkar minst 20 gånger per dygn, dag som natt. En dryg timme mellan tömningarna och ibland tvingas jag stanna mellan hemmet och jobbet på den 7-milaturen. Och enda svaret i Umeå....du måste ha tålamod, det tar tid. Kasst.

Var gång jag kliver upp efter en kvart eller längre i sittande, så är muskler i benen styva och nästan ömmande. Jag har tappat massor i muskelkraft. Får lätt kramp i något lår vid lugn promenad i skog och mark. Känner mig 10 år äldre nu än för ett år sedan. Om detta inte vänder snart, är det bara en tidsfråga innan "hemmet" är ett faktum.

Nu vill jag inte ha medömkan, är mest förbannad på situationen. Men har någon information om någon av mina krämpor, så låt höra. Någon kanske har släkting eller bekant som haft nåt liknande.

[Peter]

Detta låter ju inte bra
Och här ligger jag och ojar mig för en förkylning.
Min granne ute vid stugan har gått igenom samma skit som du. Skillnaden är att han blev opererad istället för strålbehandling. Han har också problem med pisseriet. Jag vet inte om det blir någon skillnad på biverkningar på detta dock. Nu är ju han 20 år äldre (63 ). Jag hoppas att det satsas lika mycket på forskning om detta som bröstcancer. Jag kan bara hoppas att det blir bättre för dig och du kan vakna på morgonen och hoppa upp ur sängen och skrika "JAG VANN"
FUCK CANCER!!
Kämpa på broder

Från den fantastiska luren