Mer tankar bakom en mustasch-fasad
Livet, vad bestämmer vi och vad har vi för val?
En hel del filosoferande blir det naturligtvis av att befinna sig i en sån här situation. Så här långt ifrån så kallad "full sysselsättning" har jag nog aldrig varit sedan modersmjölken. Då jag ser alla dessa människor som liksom jag själv har någon form av vårdbehov, växer frågan om jag tagit och tar livet för givet, eller sett det som något att vara rädd om.
Tror dessa tankar växer ju äldre man blir. I ungdomen var jag odödlig, det är jag fortfarande övertygad om. Bevis?? jamen jag lever ju fortfarande. Räcker inte det?
På hotellet här traskar människor in och ut i en ständig ström. Den ene i sämre skick än den andre. Och de flesta är både äldre och skröpligare än vad jag både är och känner mig. Till och med många yngre än jag är i sämre fysiskt skick. Och när jag sen ser barn som drabbats, då inser jag åter att visst har jag ändå haft tur. I oturen, kanske man kan säga.
Finns all anledning att vårda sig själv. Oavsett ålder.
Jag, du och alla andra är de enda som bestämmer hur vi vill leva. Somliga väljer det asketiska. Andra det materiella. En del väljer kärlek och lycka istället. Några så fysiskt nyttigt som bara går. Och en del skiter i det bara de är nöjda för dagen. Etc.
En medelväg och blandning av allt med betoning på ditt leverne, just din kropp, kanske är att fördra. Vi har bara en kropp och ett liv. Var rädd om det.
Själv valde jag att hålla konditionen uppe med måttligt motionerande, förutom mellan 1978 och 1985, då jag tävlade en hel del på skidor.
Allt kan vi inte gardera oss mot. Sjukdomar, och åkommor. Vi åldras olika på grund av vilka gener vi fått. Vi kunde inte välja dessa. Alltså föräldrar. Men vi kan banne mig välja hur vi vill leva.
Att leva sunt betyder inte att du ska avstå allt av det goda, bara välja det med måtta. Måttligt med motion. Nattsudd. Festande. Ätande.
Då klarar vi sjukdomar, åkommor och åldrande bättre.
Nu kan jag med 98% säkerhet säga att
jag bara ska delta på träffen.
Efter denna vecka, som dessutom bara är 4 dagar, är det bara två veckor och två dagar som återstår och jag är fortfarande i rätt så god form. Kan inte tänka mig att det ska hinna hända så mycket värre saker under återstående tid här. Så ni kommer att få dras med mig i Storforsen. Lika mycket som med myggen, ni som nu gruvar över den saken.
På träffen kommer jag att berätta vad jag dessutom håller på med utöver behandling och "betydelselöst" mc-träffande.
Jag har möjligen kvar lite besvär med "avloppen" vid träffen, men det av så liten grad att det är överkomligt. Det finns ju bra skydd att tillgå. Och skulle någon av er råka ut för liknande någon gång, det är bättre att berätta, än att gå omkring och skämmas. Förståelsen för sånt här är större än vi tror.
Väl mött om fem veckor.
Hoppas det fortsätter på det spåret och att vi ses igen i Storforsen 
Naturligtvis återkommer tankarna med jämna mellanrum, om huruvida jag är fri från cancer för gott. Men nu så här efteråt vill jag inte hålla kvar den undran. Istället ägna mig åt vardagligare saker. Jag kommer att bli kontrollerad av medicinmän varje halvår ett tag framöver. Så nu tar jag inte ut något nederlag i förväg. Den frågan får finnas i det undermedvetna utan att påverka mitt dagliga leverne.
tack.
Generellt brukar generaler generera respekt så - 
