Ni som liksom jag grenslat en plastraket under några år känner säkert till känslan när man är ute och åker och hittar ett litet avtag som ser kul ut och man tänker; Undrar vart den där vägen leder?
Sitter man då, som i mitt fall, på en ZZR600 så kan man ge sig den på att det blir grusväg efter 150m och då är det bara att vända igen. Inte för att det inte går att ta sig fram på grus med en dylik utan för att man trots allt vill att det ska vara ett nöje att åka hoj. (Sen är det något visst med ylet från en radfyra som närmar sig rödmarkeringen, men man kan ju inte få allt här i livet
.)Sedan ett bra tag tillbaka har jag alltså letat efter något som gör sig bättre oavsett underlag och för en dryg månad sedan klev Silversmurfen in i mitt liv!
En lagom välvuxen Transalp XL650V född 2004 i silvrig kostym! Att han sedan inte var så berest utan bara hade gått 546 mil sedan sin tillkomst gjorde ju inte det hela sämre.
(Vad är det för människor som köper en sprillans ny hoj för 80 papp och sedan låter den stå stilla i garaget i 8 år tills mer än halva värdet försvunnit?
)Nåväl, det är ju inget som inte går att råda bot på! Än så länge har vi hunnit med det vanliga nöjesåkandet, lite jobbpendling och en tripp med väskor och livskamrat genom Danmark/Tyskland så en ca 300 mil har vi hunnit än så länge och i våra trakter så är det ju året-runt-säsong med lite tur.
Jag hade en liten tanke på att dyka upp på XL-träffen i helgen men det blev för tight med annat inbokat. Hoppas att det blir nåt liknande nästa år och att ni hade det bra som var där.
Vi ses på vägarna!
Ola.
,,@,,,,
