Har ju egentligen inte haft något val, från barndomen alltså, att välja klimat att bo i. Så därför har jag väl, liksom mina syskon, hittat en väg att acceptera och till och med gilla vintern. Det är ju nämligen så, att om man har en stark längtan efter nåt, så är det mer välkommet när det väl nått fram.
Efter en till två månader av svart, våt höst, börjar jag alltid längta efter vintern. Ty jag vet att den kommer. Antingen kort och intensiv. Eller lång och blid. Kall eller varm. Man vet aldrig i förväg, mer än att nog dyker den upp. Skulle jag då, som jag vet att det finns många även här uppe som gör, hata och förbanna vintern varje år, hur skulle jag då må nu efter kanske snart 60 vintermedvetna år. Då tror jag mer på att hitta ett förhållningssätt till den. En acceptans till det ofrånkomliga.
Jag brukar säga till de som ständigt klagar på snön och kylan, "men varför bor du kvar här om det är så hemskt. Som vuxen har man ju ett val. Står jag inte ut, ja då kanske jag skulle se mig om efter alternativ.
Nu ska jag inte jämföra vintrar här uppe med vintrar söderut. Jag vet hur det kan se ut längre ner i landet. Ingen riktig vinter. Varken eller. Skulle aldrig sätta ner mina bopålar någonstans söder om Indalsälven.
Som ni nog förstått så tycker jag om vintern. Men då den vinter vi bör ha och inte som det händer ibland, slaskande vintrar, som tack och lov, är rätt sällsynta än så länge. Jag älska sommaren, kanske mycket på grund av, just det, vintern. Våren är också en härlig tid. Att få se explosionen av grönska och anstormande värme med fåglar som häckar och däggdjur som avlar. Även hösten som visar upp en karta av färger som också ger glädje åt själen. Tills senhösten med avlövade träd och gråhet som ökar längtan efter vintern och snön.
Sammantaget, det har sina fördelar med årstidernas olikheter. Hade jag bott i konstant vinter, eller dito sommar, hade jag nog inte uppskattat klimatet på samma sätt.







